HERDEN TILLHÖR HJORDEN. AF EMILE SOUVESTRE. (Forts. fr. föreg. n:r.) Dessa starka och djupa röster, höjande sig midt i natten, trängde igenom Millers djupa förtviflan; han lyfte upp hufvudet och Jyssnade. Kaufman begagnade sig af denna rörelse. — Hör dessa lofsånger och lär dig af dem att hoppas, sade han med låg röst, Rudolf, vänd dina ögon ifrån jorden, kom ihåg att du är... — Ja, återtog herden med en stark ansträngning och stödjande sig mot korset, jag är prest!... jag är prest... O min Gud, skänk mig ett ögonblick af lugn, af undergifvenhet! Men mitt hufvud är fulit af oro och sorger... hvad skulle jag kuona säga dem? — BSansa dig; lyssna till hvad Gud säger dig; och upprepa detta högt, utan fruktan, för dina åhörare. Har du glömt hura måvga gånger du oförmodadt blifvit inspirerad? Mod, Rudolf! och framför allt akta dig att låta stjernornes strålar blifva vittnea till dina tårar. Ahnasverierne hade under tiden nalkats med långsamma steg, alltjemt fortsättande den sång, hvars första toner för en stuud sedan träffat Rudolfs öra. Herden bade hela tiden förblifvit orörlig, liggande på sina knän; förgäfves sökt han att blifva herre öfver sw sjed; en mängd orediga minnen rörde sig om hvarandra hos honom, såsom bilderna i drömmen. Hopen af hans lärjungar hade stannat på några stegs afstånd. Sången hade nu upphört. Det uppstod en låug väntan. Johacnes Förelöparen steg slutligen upp; men hans gång var