Dagens Nyheter – 9 juli 1868, sida 2

ifrån de stridande, och, kastande dem långt bort, qvarhöll ban emellan sina egna de afväpnade smotståndarnes bänder. — År det väl sannt? återtog han, dragande dem med sig några steg framåt; ni, major, och ni, Rafael?... Olycklige! se ni då ej hvar ni ären? Grafven under edra fötter och korset öfver edra hufvuden! — Nå väl, låtom oss gå på något annat ställe! afbröt Stankar, hvars vrede hade ännu mera tilltagit. — Gud skall ni finna öfverallt! återtog herden. Sansa er, major! Hvad är orsaken till denna tvist? Hvarifrån kommer detta vansinne? Svara, major, jag vill veta det. Stankar sänkte förvirrad sitt hufvud. Rafael, tvärtom, smålog. — Hvarföre tveka, min herre? frågade han med ögonen fästade på jägmästaren; genom edra förolämpningar, edra hotelser har ni tvungit mig till denna strid; bevisa att ni var i er rätt; Rudolf hör oss; rättfärdiga inför honom er utmaning. Majoren betraktade Leuthold; så mycken djerfhet öfvergick allt hvad han kunnat föreställa sig. — Denne man är en demon, stammade han. Och, då Rudolf sökte att fasthålla honom: — Släpp mig, återtog han i det han slet sig lös, om också alla englar i himmelen bådo för denne skurk, så skulle jag ändå vara döf för deras böner. En utaf oss måste dö. — Ah! jag släpper er ej, sade herden i det han följde honom. Jag håller mig i era spår, major; jag skall följa er öfverallt, jag skall kasta mig framför ert vapen. Jag skall hålla vakt öfver er, såsom man vaktar en mördare, Stankar spratt till sårad af dessa ord. — Du glömmer med hvilken du talar, Miller, sade han,