Dagens Nyheter – 9 juli 1868, sida 2

Stankar sprang dem till mötes, fick fatt i dem och återvände. — Vi behöfva ej gå längre, sade han, se här vittnen och vapen. Han hade dragit den ene soldatens svärd ur skidan, Rafael gjorde på samma sätt med den andres. Soldaterne ville först veta orsaken till tvisten. — Den förblir en hemlighet, svarade Stankar, och att komma öfverens i godo är omöjligt. En garde, hr grefve. Vapnen korsades och striden begynte. Mörkret tillät knappast de tvenne motståndarne att bedöma huru de skulle rikta eller parera stötarne; det flyktiga skimret från vapnen var den enda ledningen för deras blickar. Striden fortsattes en stund utan att segern syntes luta åt någotdera hållet; men majorens upprörda sinnesstämning höll på att blifva olycksbringande för honom, då en ny person helt oförmodadt visade sig vid början af gångstigen, som sträckte sig tvärs öfver kyrkogården. Dragen af det buller de stridande åstadkommo, sprang han fram till de skuggor han såg röra sig i närheten af det stora korset. Hastigt uppgaf han ett högt rop. En paus uppstod, man hade igenkänt Rudolf. XIII. Menniskan och presten. Herden gick fram till dem med utsträckta armar. — Bort med vapnen, bröder! ropade han med hög röst. Och, oförmodadt igenkännande grefven och jägmästaren: j — Ni, återtog han förvånad; ni, med svärdet i handen! Ahl! det är Gud som sändt mig hit. Han grep fatt i de tvenne värjorna, tog dom