TAR FE Sn HERDEN TILLHÖR HJORDEN. AF EMILE SOUVESTRE. (Forts. fr. föreg. n:r.) Och, likasom hade han i hast återkallat något i sitt minne, utropade han lifligt: — Ahl jag bedrar mig. Hör på, hr grefve; det rör er föga att man anklagar er för att vara en skurk, är det inte så? Nå väl, jag skall ej säga att ni är det; men jag skall säga att det namn ni bär är en lögn! Leuthold bleknade. — Jag skall säga, att ni ej har att tacka er börd för detsamma, tillade Stankar; utan att ni har fått det som tiggaren får en allmosa. — Hur vet ni det?... afbröt honom Rafael Vifligt. — Jag skall säga, fortsatte majoren, att den ädle grefvo von Leuthold har blifvit upptagen från dräggen i en allmän barmhertighetsinrätt— Ahl... ett vapen, min herre! afbröt honom Leuthold, med ett skri af raseri. — Nå väl, sade jägmästaren, jag bar då funnit en sårbar punkt i din själ! Kom! — Det är en strid på lif och död! återtog hastigt Rafael, i det han och jägmästaren tillsammans togo vägen åt porten som ledde till förstaden. — På lif och död! upprepade denne. — Jag lemnar åt er att välja vapen. — De första vi få fatt uti. — Här i närheten bor en af mina vänner. — Låtom oss gå. De hade just lemnat kyrkogården bakom sig, då ett buller hördes på gatan nedanför; tvenne soliater passerade förbi på väg till kasernen.