Dagens Nyheter – 8 juli 1868, sida 3

Stankar, darrande af raseri. Skulle vi våga påstå att jag ej har rättighet att fordra upprättelse, har ni glömt att den qvinna ni vanhedrat är min niece... min dotter. — Det är just denna omständighet som gör all strid omöjlig. : — Hvad säger ni? — Jag säger, hr major, att i en duell böra vapnen vara jemngoda och att de ej kunna vara det nu, ty det är ni ensam som har intresse af denna strid. — Huru? — Om jag stupar, är hemligheten af hvad som passerat död med mig, och ni skall för alltid hafva befriat Lina från min närvaro; om jag segrar, så hindrar sjelfva min seger mig ifrån att, fläckad med ert blod, visa mig för hennes ögon. Sålunda, hura duellen än må utfalla, skiljer ni henne ifrån mig. — Men begriper ni då icke att det måste så vara? — Ni gör det kanhända, men icke jag. Stankar studsade tillbaka. Denna lugna djerfhet öfvergick allt hvad han kunnat föreställa sig, hans armar föllo ned, liksom hade sjelfva hans vrede blifvit afväpnad af en sådan oförskämdhet. — Och det är till mig som du vågar tala på detta sätt! sade han; du glömmer då, att du är i mina händer? att jag har rättighet att fordra hvilken upprättelse jag behagar? att jag, om du vägrar, skall offentligen utmana dig? — Ni skall ej göra det, sade Rafael leende; ni kan ej göra det; för att rättfärdiga er förolämpning, måste ni förklara orsaken till densamma. Jägmästaren spratt till. — Hvad beträffar en utmaning utan orsak, fortsatte Leuthold, så kan en vägran att mottaga en sådan ej komma någon att misstänka