sig, för att slippa ut, af en dörr i hans närhet som ledde till en betäckt gång, smög har sig undan och uppnådde den bakom templet belägna kyrkogården. Natten var orolig; himmelen, för tillfället klar, höljde sig i moln, som efter några ögonblick åter gåfvo vika för stjernornes strålar. Denna omvexling at ljus och mörker gaf åt de dödas fält någonting främmande; grafkullarne, än höljda i mörker, än belysta af stjernorna tycktes lifvas af jag vet icke hvilken rörelse, och träden, på hvilka de brustna strålarne kastade sitt ljus, antogo än här än der tusen vexlande former; en sakta och varm vind smekte koappast märkbart deras blad. Jägmästaren gick med långsamma steg utåt gångstigen som sträckte sig framför honom. Till höger och venster höjde sig stennischer, angripna af tidens tand och beröfvade de heliga bilder, som fordom hade utgjort deras prydnader, ett stort kors, omgifvet af trappsteg, reste sig vid ändan af kyrkogården, och, längre bort syntes en port, som ledde till förstaden. Stankar hade just nyss gått förbi den sista nischen, till hälften begrafven i jorden, då en skugga helt hastigt smög sig ut derifrån och tycktes vilja försvinna i mörkret; men stjernorne kastade oförmodadt sitt ljus på den rymd som hon skulle öfverskrida; hon stannade öfyerraskad, och majoren igenkände grefve Leutold. Det gifves sorgliga ödets skickelser, emot hvilka all mensklig klokhet förblir vanmäktig. Efter sitt samtal med Lina hade jägmästaren beslutit att undvika grefven ända till dess hans nidce, som han ville att Rudolf skulle taga med sig, hade rest. Besluten att hämnas den skymf man tillfogat honom, ville han välja tiden för hämnden. Men han hade nu ett af dessa ögonblick,