Dagens Nyheter – 7 juli 1868, sida 3

kuona Ahasveriernes lära, hade man således endast följt bruket och ställt honom i ledet af dessa vetenskapens fribytare, som, utan att någorstädes kunna finna ett fädernesland, flytta sina lärostolar från stad till stad såsom beduinen flyttar sitt tält. En bättre plats skulle man emedlertid under dessa förhållanden ej kunnat välja. Dess pittoreska dysterhet, dess isolerade läge borde förhöja verkan af predikantens vältalighet. Olyckligtvis var denne långt ifrån att hafva återfunnit det Ingn han behöfde ega då han skulle uppträda inför sina åhörare. Ankommen tillsammans med Kaufman till Wort före do lärjungar som der skulle församlas, hade han, under förevändning att ordna sina tankar, stannat på den bakom kyrkan belägna kyrkogården. Med hastiga steg gick han fram och tillbaka på den smala gångstig som sträckte sig tvärs öfver det täta gräset. Men förgäfves sökte han att fästa sina tankar på den förestående sammankomsten; en oöfvervinnelig dragningskraft återförde dem oupphörligt till Sennhätten. Georg, som på den feberaktiga hastigheten i hans rörelser märkte hans upprörda tillstånd, närmade sig till honom. — Allt är i ordning för sammankomsten; ingången till templet är upplyst. — Ja, svarade herden, i det han kastade en tenkspridd blick på kyrkan; men timman är ännu icke inne... Och närmande sig till Kaufman, tillade han med lägre röst: — När denne man hade gömt brefvet i bibeln, är ni säker på att han hade nyckeln? — Ja, svarade Georg; men tänk ej nu på sådana saker... — Och ni kände igen Fredrik Wrangel? oo— Så mycket man kan göra på långt håll