Dagens Nyheter – 7 juli 1868, sida 3

utan att se ansigtet; likheten i klädedrägt bar dock kunnat bedraga mig... — Det måste vara han... Han har fordom älskat henne. — Har hon icke afslagit hans frieri ? -— Jo... Men detta breft... — Var det väl underskrifvet? är du väl säker på att det var till henne! Hvarföre på förhand oroa dig, Johan? Erinra dig det åliggande, du nu skall uppfylla; kom ihåg att du nu skall tala här för första gången. — Jag tänker derpå, jag tänker derpå, sade Rudolf, hos hvilken Kaufmans invändningar åter hade uppväckt en stråle af hopp. Ni har rätt ... hon kunde vara okunnig... Men hvarför då denna sorgsenhet... denna oro? Georg lade handen på haus axel, — Du skall få veta det senare, min son, återtog han ömt; men slå bort dessa mörka bekymmer för i afton; kom ihåg, att du skall för nya åhörare framställa vår tro, att din röst bör öppna högmodiga hjertan, tillslutna af tviflet, styrka de klenmodige, prisa de starke! detta tempel skall snart blifva uppfyldt; du skall der hafva dina lärjungar, dina vänner, dina fränder... Herden rätade på sig. — Mina fränder! upprepade han. Ahlja... hon också skall komma... hon har lofvat det ... ja, hon måste höra mig... det skall vara ett prof... jag skall kunna i hennes ansigte följa verkningarne af mina ord... Om hon visar sig upprörd..., intet tvitvel mer... hon har bedragit mig; och då... då, skall jag resa. — Hvad säger du, utropade Kaufman. (Fort)