Dagens Nyheter – 7 juli 1868, sida 2

adjutant, var i ständig sysselsättning med att utdela bennes befallningar. Alla gästerna hade småningom lemnat trädgården, der aftondimman började utbreda sig. I sällskap med Stankar och Lina inträdde Rudolf i salongen; de spelande hade slagit sig ned i ett angränsande rum, och musikanterna uppspelade just introduktionen till en vals, då Georg i detsamma anlände. — Välkommen, herr Kauffman, utropade Wrangel; festen är tillställd för er kyrkas påfve, och ni bör sålunda hafva er anpart utaf densamma. — Ber om förlåtelse, sade Georg; ahasverierna gå, men dansa icke. — Hvarför då, min käreapostel? återtog Fredrik skrattande; David åtminstone dansade framför förbundsarken. o— Har ni honom här? frågade Kauffman trumpet. Visa mig symbolen af himmelens och jordens förening, och jag skall, liksom David, gifva fritt lopp åt min glädje; men i detta ögonblick ser jag endast trenne rausikanter, som, medan de afvakta rusets inträdande, sätta er i rörelse såsom dockorna på en marionettteater. — Förträffligt, utropade Wrangel. Hafven I uppfattat hans ord, mina herrar och damer? Han jemför oss med marionetter! Men allt är ändå icke, min käre apostel, som sig bör; jag skall gersa åtaga mig att spela Hans Wurst, och ni, om ni behagar, min kommissionär... men han bör rätteligen vara on djefvul. — Denne djefvul finnes också, sade Georg allvarsamt, utan att bringas ur fattningen genom Fredriks gapskratt; han finns verkligen, min herre, men ej omaskerad, som man i er barndom visat er honom på scenen, utan förklädd, bakslug och med sänkt röst. Om ni önskar, kan jag