Dagens Nyheter – 4 juli 1868, sida 2

icke sjukdomen, som förorsakar denna blekhet och som aflockar er dessa tårar. Ni bedrager mig... Ni har en hemlighet, som jag vill känna ; tala, Lina! — Rudolf! Rudolf! stammade hon tillintetgjord. — Tala! tala! upprepade han med ännu större ifver. Det är nödvändigt — jag vill det! — Tig, man kommer. Flera röster, hvaribland äfven Georgs, hördes verkligen i förstugan. Rudolf spratt till, förde bägge händerna mot sin panna, såsom om han velat återtaga väldet öfver sig sjelf. Derefter då han hörde att de talande kommo allt närmare, gaf han Lina en vink att begifva sig in i sitt enskilda rum, och hon var icke sen att lyda denna uppmaning. XL Bibeln. Georg var strålande. Han nalkades Rudolf med framsträckta armar och ropade: — Victoria, Johannes! Davids harpa har förmildrat Sauls sinne; du har fått tillåtelse att predika i Minden. — Jag var säker derpå, återtog Fredrik. Vår regering har aldrig velat hålla ljuset under ena skäppo. Det var nog att låta henne veta hvarom fråga egentligen var; och jag hade redan förklarat för baron von Barkman, hvaruti den nya läran afviker från statskyrkans. — Då måste han icke ha förstått er, yttrade Georg gladt. Han bemötte mig straxt såsom en revolutionär man och en hedning. — Ni lyckades emellertid vinna ert syftemål... — Ja, genom en slump. — Huru ! frågade Rudolf. — Ah! dn känner icke baronen, återtog Ka u