Dagens Nyheter – 3 juli 1868, sida 3

vetenskapen förmått upplysa honom om orsaken till ett så envist och så svårt lidande? — Kanske, herr major. Men jag finner ej för godt att uttala min tanke i det afseendet. — Och hvad är det väl som hindrar er derifrån? — Det förakt, herr majoren vid åtskilliga tillfällen förklarat sig hysa för medicinen. -— Herr grefven misstager sig; jag föraktar icke läkekonsten, men vissa läkare. — Min herre, är detta en förolämpning? — Hvad är på färde? frågade Rudolf, då han hörde att rösterna började höjas. — En ordvexling! utropade fru Dalchid, som hade trott sig urskilja de sista orden. — Nej, visst icke, sade Rafael i bekymmerslös ton. Majoren och jag språkade på samma sätt som venligt d. v. s vi disputerade. — Nu igen! utbrast Fredrik. Men det är då ett krig utan stillestånd er emellan, måtte jag säga. — Eftersom herrarne icke kunna sämjas, för jag bort grefven, yttrade Dorothea. Jag vill för öfrigt rådfråga honom angående en plan, som... — Jag följer med, sade Fredrik; men ni vet ju att vi kunna ingenting göra utan majoren. — Derför må han komma med också. — Och Rudolf skall stanna hos min kusin? — Ja, inföll Möller, som ännu icke funnit tillfälle att tala med Lina i enrum. Mig tillkommer det att vaka öfver den sjuka. Följ med dem, ni onkel. tankar syntes tveka. oo Se så, kom nu, utropade Fredrik, i det han tog jägmästaren under armen. Vi behöfva era råd. Var ou så hygglig, major, och se glad ut och skämta, om också blott i tio mimt Jag försäkrar er att ni skall ej dö eraf.