Dagens Nyheter – 3 juli 1868, sida 3

Och utan att vidare höra på den gamle militärens invändningar, drog han honom med sig ut i trädgården, dit grefven och Dorothea förut begifvit sig. Rudolf, som hade följt dem till dörren, stannade der ett ögonblick; derefter återvände han till Lina. Så snart den unga qvinnan blifvit ensam med honom, fattades hon af en häftig darrning. Hon hade förblifvit på samma plats, med händerna lagda på knäna, kroppen rak och ögonen oaflåtet fästade på ett och samma föremål; och hon tyckte att golfvet rörde sig under hennes fötter. Rudolf uppgaf en suck. — Hvilken djup nedslagenhet! tänkte han. Icke en blick, icke ett ord... Han nalkades henne långsamt och satte sig bredvid hennes ländstol; men hon syntes icke märka honom. — Nåväll... de ha nu ändtligen lemnat 0ss allena; Lina, sade han i sorgsen och smekande ton. Hon spratt till, såsom hade denna röst väckt henne, vände sig till Rudolf och räckte honom handen. Denna ömhetsbetygelse gladde den unge herden. Han öfverhöljde den framsträckta handen med kyssar. — Ack låt mig sitta nära dig, sade han, i det han makade sin stol intill hennes, och njuta af din åsyn... Om du visste huru innerligt jag har längtat efter denna stund! tillade han i passionerad ton. — Äckl hbarför for ni ifrån mig? frågade den sjuka, som icke kunde uthärda hans blick. — Ja, du må väl fråga så, yttrade han. Jag anade icke, huru grym en sådan skiljsmessa är. Det är ej nog med att man derigetom beröfvas sitt sinneslugn, man blir äfven oförs.