Dagens Nyheter – 2 juli 1868, sida 2

en florin, om han ville föra honom öfver floden. Min brorson var icke sen att gå hans önskan till mötes; han erhöll de utlofvade pengarne och fortsatte sedan sin väg? — Således fick han aldrig reda ;å hvem flyktingen var? — Vänta, återtog den gamle. När han anländt till Mänden, kom en af de pojkar, som: han har till sitt bi räde under resorna, att stöta foten mot ett föremål, som ingen förr hade blifvit varse. Det befanns vara en plånbok, som den unge mannen hade tappat antingen då han hoppade uti båten eller då han skulle stiga derur. — Er brorson tog väl vara på densamma? sade majoren. — När han träffade mig, frågade han mig till råds, hvad han skulle göra med plånboken. Denna var tillsluten på något hemligt sätt, så att den icke kunde öppnas. Det var möjligt att den innehöll värdepapper. Efter att ha tvekat en stund, beslöt jag mig att taga den och försöka om jag kunde råka egaren. — Och ni har funnit honom ? — Nej, herr jägmästare; men jag kommer nu i min tur och begär ett råd af er. Kanske ni möjligen kan säga mig, huru jag skall få reda på den person, som förlorat plånboken. — Ni har den således med er? — Ja visst... Se här. Den blinde hade framtagit en bok af chagräng med konstrikt arbetade silfverkanter och hvars lås var prydt med tre smaragder. Vid åsynen deraf kunde Wilhelmina icke återhålla ett utrop af öfverraskning. — Ni känner igen denhär boken? frågade henne majoren förvånad. — Jag vet icke, genmälde den unga flickan förlägen; men det tyckes mig som... Finnes icke ett ormhufvud på låset? 0.