Dagens Nyheter – 2 juli 1868, sida 2

Jag skall således ändtligen komma i tillfälle att låta rättvisa vederfaras honom. Färgkarlon skakade hufvudet. — Det var min onde ande, som förde mig, yttrade han i sorgsen ton. Glöm icke, herr jägmästare, att de s. k. bevisen ofta bedraga oss, och att det icke finnes något annat som är så visst och så godt som medlidande med syndare... — Nej, ropade Stankar, intet medlidande bör visas de fega, som finna ett nöje uti att förråda sina vänner, att bringa olycka och vanära öfver dem som vilja dem väl... Man dödar arga hundar, fader, och dock äro de mera värda än vissa menniskor. — Tyst för all del, afbröt honom den blinde. Nu kommer Blasius. Gossen hade verkligen nyss blifvit synlig vid krökningen af allen. Då majoren fick se honom, ibågkom han hvad han lofvat, och dämpande sin vrede genom en kraftig ansträngning, fattade han buteljen, som Blasius hade med sig. Med darrande hand drog han korken derur och hällde vin i ett glas, som han sedan räckte den gamle. — Hvar har herr jägmästaren sitt glas? frågade denne innan han förde det han sjelf erbållit till sina läppar. — Ursäkta mig, Barthel, yttrade Stankar; jag kan omöjligen dricka något nu. oo Och jag dricker icke heller, när min värd ej gör mig sällskap, svarade den blinde, som dervid ställde glaset ifrån sig på bänken. Jägmästaren gaf motvilligt vika för gubbens önskan. Han fattade ett annat glas och klingade med sin gäst, hvilken då tog till orda och yttrade afsigtligt: — Låtom oss tömma en skål för friden bland menniskorna, för den ömsesidiga förlåtelsen och det ömsesidiga undseendet.,. Vill ni dricka den skålen, herr jägmästare?