Dagens Nyheter – 2 juli 1868, sida 2

— Hvars öga är en amethist? — Joho. — Då behöfver man blott trycka derpå. Jägmästaren gjorde såsom hon sade, plånboken öppnades, och derur föll en biljett, hvarå lästes följande utanskrift: Till herr grefve von Leuthold. . — Det var då han! utropade Wilhelmina, hvilkens kinder färgades af blygselns rodnad. Stankar hade blifvit blek. Han närmade sig hastigt till gubben, sägande: — Och detta hus, ur hvilket han flydde, var beläget nära floden ? Det låg ett uttryck af ångest i han3 röst, när han frågade detta. — Ja, ett stycke från stranden, såsom Sennhitten, genmälde den gamle. — Ni sade mig ju att invid fönstret befann sig... ett träd... — En poppel. — Och vidare låt mig veta för huru länge sedan detta hände? — För fem dagar sen. . . Majoren förblef stum. Allt var nu klart för honom. Medan han trodde sig vaka öfver Lina, var den unga qvinnan lemnad i grefvens våld. Denna tanke var förtärlig. Stankar förde sina båda händer mot sin panna och uppgaf en djup suck af smärta och förbittring, hvilken kom den gamle Barthel att häftigt spritta till. — Huru är det med er, herr jägmästare ? frågade han förskräckt. Skulle jag ha gjort orätt uti att omtala hvad som skett ? — Nej, stammade majoren, i det han lät sin vrede utbryta; nej far, ni har har bandlat mycket rätt, mycket bra... ty, tack vare er, har jag nu beviset!... O1 min instinkt hade således icke missledt mig!.. Denne man, denne usling!... Tack, gamle hederlige Barthel!.-..