Dagens Nyheter – 1 juli 1868, sida 2

ounphörligt med armarne korslagda öfver bröstet. Slutligen vid den tid, då hans systerdotter brukade lemna sitt rum, begaf han sig till galleriets dörr, öppnade densamma och inträdde... Andreas kände sig helt illa till mods; han följde honom med blicken, väntande att blifva vittne till ett stormigt uppträde. Men galle. riet var tomt. Stankar gick till sin systerdotters rum och bultade på. Den unga qvionan kom sjelf och öppnade; majoren förskräcktes vid åsynen af hennes blekhet och förvirrade uppsyn. — Hur är det med dig? frågade han oroligt. — Jag lider, svarade Lina; men oroa er icke... i qväll... i morgon... är jag mycket bättre. Med dessa ord satte hon sig, hennes tänder skallrade, frosskakningar genombäfvade hennes lemmar och öfver de förtorkade läpparne banade sig den afbrutna och brännande andedrägten väg. BStankar lät kalla fru Dalchid, som genast infann gig och nödgade sin kusin att intaga sängen. Då den tillkallade läkaren anlände, fann han den sjuka angripen af en häftig feberyrsel, som varade under återstoden af dagen och hela den påföljande natten. Grefven hade enligt sin vana infunnit sig med Fredrik; men de fingo ej slippa in till den sjuka. Då de dagen derefter återkommo, fingo de samma svar; feberkrisen var då nära öfverstånden. Yrseln hade upphört, men den efterträddes nu af en matthet, som väckte läkarens bekymmer. Likgiltig för allt, tycktes den sjuka hvarken se eller höra någonting; fru Dalchid ville i sin förskräckelse att man skulle söka hjelp af herr von Leuthold, men Lina tycktes nu liksom återfå sin själsnärvaro och ville ej höra talas derom,