Dagens Nyheter – 1 juli 1868, sida 2

Men såsom vi ofvan sagt, natten var tyst och fridfull. Den gamles väntan blef efterhand mindre spänd, och han hängaf sig åt drömmar... Hans ögonlock tillslötos småningom; och en jemnare och djupare andedrägt, som sedan följde, lemnade intet tvifvel om att jägmästaren hade inslumrat. Emellertid räckte icke hans sömn länge. Han spratt plötsligen till och reste sig häftigt upp. Han hade trott sig höra rop. Var det en drömvilla eller verklighet? Han lyssnade... men tystnad var och förblef rådande. Han beslöt sig nu för att gå fram och tillbaka på det att han icke åter måtte bli sömnig. Men hans steg voro temligen ljudliga, emedan ingen matta betäckte golfvet. Han fruktade derför att han skulle väcka de sofvande och stannade flera gånger. Emellertid fortfor allt att vara tyst och orörligt. Majoren uppehöll sig i salongen ända till morgonen, utan att något inträffade, som förtjenar omnämnas; och då Andreas vid vanlig tid nedkom, fann han honom sitta bredvid eldstaden. Betjenten bemödade sig att synas öfverraskad och ville veta, huru det kom sig att herr majoren, som aftonen förut afrest till Hartz, ännu på morgonen befann sig i Sennhätten; men den gamle gjorde ett tvärt slut på hans frågor genom att befalla honom att aflägsna sig. Andreas gick orolig sin väg. Det galleri, der Rafael var gömd och som ledde till Linas kammare, hade ingen annan utgång än den dörr som Stankar hade tillstängt: grefven måste vara qvar derstädes och ur stånd att komma ut, ty majoren hade stoppat nyckeln på sig! Andreas återkom minst tio gånger till salongen under hvarjehanda förevändningar; jägmästaren var fortfarande derinne, prvmenerande