Snabb expedition. Man har ofta klagat öfver den långsamhet, hvarmed göromålen för statens räkning bedrifvas, det mångskrifveri, som äfven vid de obetydligaste sådana förekommer. Å andra sidan har man dock ansett denna långsamhet, denna tidsutdrägt väl uppvägas af den större grundlighet, den större omsorg, som derigenom kan egnas åt ärendenas behandling, den bättre utredning, som de sålunda kunna erhålla. Detta må ock i någon mån vara sannt i afseende på sådane ärenden, som verkligen äro af större vigt, af allmännare intresse. Att långsamheten dock icke alltid är på sin plats, derom torde läsaren kunna döma af följande, på officiela handlingar grundade, berättelse. Vid 1865—66 årens riksdag beviljade ständerne ett extra anslag för uppförande af gevärsförrådshus vid åtskilliga regementen och kårer. Genom K. M:ts bref af den 4 juli 1866 öfverlemnades åt armåförvaltningen att gå i författning om uppförande under år 1867 af ifrågavarande byggnader vid de regementen, som företrädesvis voro i behof deraf. Chefen för norra skånska infanteriregementet hade redan i skrifvelse till nämnde verk den 30 januari 1865 — således innan något anslag ännu var gifvet för uppförande af dylika förvaringslokaler — framhållit behofvet af ett nytt gevärsförrådshus för regementet. Genom bref af den 7 december 1866 uppdrog armåförvaltningen åt honom att i vederbörlig ordning ombesörja byggnadens uppförande. Så långt allting väl. Ett oförmodadt hinder hade emellertid trädt i vägen för företaget. Huset skulle uppföras vid Herrevadskloster. Då arbetet skulle påbörjas, fann man till sin fasa att just på den plats, der huset skulle stå, funnos ej mindre än sju stycken s. k. vrakekar. Hvad var att göra? Chefen för regementet skref till k. befhde i länet för att erhålla tillstånd att låta undanrödja de 7 odugliga träden. Skrifvelsen, daterad den 17 juni 1867, lemnades obesvarad. Den 14 påföljande september vände sig chefen, som nu naturligtvis var alldeles rådlös — hvilka förargliga ekar! — till k. armåförvaltningen