Dagens Nyheter – 30 juni 1868, sida 3

och intagas af häpnad öfver den hastighet hvarmed timmarne förrunnit. Så hände det nu Lina och Dorothea. Vid midnatt sutto de ännu på samma plats, helt tankspridda rullande sitt hår. Lina räknade slagen. — Ah! vi glömma oss alldeles, sade hon. Jag gör orätt uti att qvarhålla er längre, kära Dorothea; men jag vet icke huru det kommer sig, jag känner mig så underlig till mods i afton... Det måste vara min onkels hastigt beslutna afresa som gjort ett så djupt intryck på mig ... Tyckte ni er icke, vär han tog afsked, förmärka någonting ovanligt, besynnerligt hos honom ? — Nej, det kan jag icke säga, svarade fru Dalchid; jag tyckte att han såg ut som vanligt... eller med andra ord, jag tyckte att hans min var tvär och tråkig, såsom alltid. Lina svarade intet; men det syntes på henne att hon icke delade sin kusins uppfattning. Hon satt tyst med armarne korslagda öfver bröstet och blickade tankfull Omkring sig. — Men hvad är det då ni grubblar på, min snälla vän? frågade Dorothea. Ni är så fundersam, så bedröfvad... — Ni vill veta hvad jag tänker på?... Nåväl, jag kan icke glömma att vi befinna oss ensamma här, genmälde Lina med darrande röst. Hvad säger ni sjelf derom ? . — Jag kan visst icke finna att vi äro ensamma. Vi ha ju Andreas, och han måtte väl kunna försvara oss. Jag inser sannerligen icke hvad vi ha att frukta. — Åhnej, ni har rätt, sade den unga qvinnan, i det hon gjorde en kraftig ansträngning för att förjaga sina onda aningar. Det är verkligen löjligt att vara rädd... ehuru min kammare derborta vid ändan af korridoren är så alägson ...