Dagens Nyheter – 30 juni 1868, sida 2

I Också beslöt Fredrik understödja sin listiga kusin genom att med lika mycken ifver råda majoren att resa, som hon utvecklade under sitt bemödande att öfvertala honom att stanna. Han underrättade den gamle att postdiligensen skulle afgå om en stund och att han genom det minsta dröjsmål riskerade att få vänta till den följande dagen på qvällen. Slatligen belöt sig också Stankar för att taga afsked. Då han gått sin väg, ställde Dorothea det ljus, hon ännu höll i handen, på ett bord och utropade : — Men hvarför denna resa? Kan ni förklara för mig anledningen dertill, Fredrik?... Han gaf henne ett tecken att tiga, och sade med låg röst: — Nog, kusin, nog. Onkeln har redan aflägsnat sig — pjesen är redan utspelad. — Hvilken pjes? frågade fru Dalehid och såg mycket förvånad ut. — Ni behöfver icke förställa er för mig! Jag tycker, ni borde se sjelf att jag är medveten om komplotten och så godt jag kan söker bidraga till det afsedda:ändamålets vinnande. — Huru ? — Jag vågar hoppas att ni en dag skall veta till fullo uppskatta min tystlåtenhet och oegennytta. — Men säg mig då: hvad menar ni med allt det der pratet? Wrangel fixerade henne. — Min kusin, sade han med mycket låg, men på samma gång uttrycksfull röst, jag vet allt. Fru Dalchid gjorde stora ögon. — Allt! upprepade Fredrik med en blick af hemligt förstånd. — Allt... Hyad för slag? utbrast den unga qvinnan otåligt,