Dagens Nyheter – 29 juni 1868, sida 3

— Jag säger en man, fortfor Wrangel, emedan de äkta männen vanligen äro sina hustrurs plågoandar; men kanske också det är en far eller en förmyndare... baronen förklarade sig icke närmare; nog af, de älskande besväras af en bland dessa tyranner, hvilka lagen medgifver rättighet att vara odrägliga. Alltså måste han på något sätt aflägsnas... Rafael, hvilkens oro blef allt större, närmade sig till Fredrik; men Stankar hade sina ögon oafvändt fästade på honom, så att han omöjligen kunde gifva den pratsjuke ett tecken att tiga. — Lyckligtvis, tillade Wrangel, tillhör den ifrågavarande tyrannen skogsstaten. Jag vet icke hvilken befattning han innehar; ty baronen yttrade sig hela tiden mycket förbehållsamt och försigtigt i detta delikata ämne. Hufvudsaken är att han såsom chef för skogsstyrelsen kan gifva honom befallning att resa hit eller dit; och har han nu låtit tillsända honom skriftliga oråres att begifva sig till Hartz. Herr von Leuthold kunde icke återhålla en åtbörd af harm. — Ja, kan man icke bli häpen öfver något sådant? återtog Fredrik, som misstog sig om åtbördens betydelse. Förvaltningens chefer använda sin myndighet i galanteriets tjenst! Hvad säger ni derom, major? — Jag finner den i hög grad föraktlig, som på ett sådant sätt förnedrar sig sjelf och sitt embete, svarade Stankar, som blifvit allt mer och mer allvarsam och grubblande. Rafael avsåg att hans plan var helt och hållet omintetgjord och han tog ett steg mot dörren för att hindra Andras att uträtta det uppdrag som han nyss gifvit honom. Menisamma ögonblick visade sig denne på tröskeln med depeschen i handen. Grefven gaf honom ett tecken