Dagens Nyheter – 29 juni 1868, sida 3

fier. Man skulle ha kunnat tro sig höra Tysklands Decameron. Också rådde vi honom att publicera dessa intressanta historier under titeln Äktenskapets martyrer. Han hade minst en berättelse från hvarje stad att förtälja. — Och vår blef då utan tvifvel icke heller skonad? frågade majoren med en viss nyfikenhet, som icke kunde helt och hållet dölja det föraktfulla uttrycket i hans röst. — Nej det är säkert, svarade Wrangel skrattande. Han berättade oss en historia om presidentskan ... Men den var sådan att den icke kan omtalas annat än vid desserten, i ett lag af glada unga män. — Var det ingenting vidare? — Om Mindens damer, menar ni... Låt mig se nu... Jo det var sannt, han talade om en annan händelse... Antingen var det i Miänden eller Goslar... Ja, förmodligen kan ni sjelf gissa hvem hjelten och offret äro; ty historien gäller en af era embetsbröder. Majoren upplyftade hufvudet. — Här skall ni få höra, fortfor Fredrik, som vinet gjorde mera språksam än vanligt. Ser ni, min käre jägmästare, det är fråga om en ung man ... baronen namngaf honom icke... en ung man som för tillfället är kär uti en förtjusande dam, hvilken han ej heller namngaf... och som besvarar den unge mannens kärlek... — Men jag finner ingenting intressanti detta, afbröt honom herr von Leuthold, som började känna sig orolig. — Vänta! vänta! utropade Fredrik i dethan höjde rösten och gjorde åtskilliga rörelser med denna ifver, som man finner hos personer hvilka berätta och blifva afbrutna innan de komma till det bästa i historien. Den förtjusande damen bar en man... Stankar blef uppmärksam.