Dagens Nyheter – 29 juni 1868, sida 3

att gå sin väg, men majoren vände sig straxt om och frågade hvad han ville. — Förlåt, stammade betjenten med ögonen fästade på Rafael utan att kunna begripa hvad hans miner betydde, jag har här ett bref... som man nyss lemnat mig... till herr majoren. — Hvarifrån kommer det ? — Det är från baron von Remberg. Grefven bet sig i läppen förtörnad; men Starkar hade skyndat att mottaga depeschen och vinkade åt Andreas att han skulle lemna rummet. Fredrik började ana huru det hängde tillsammans. — Från baron von Remberg? upprepade han ofrivilligt. Huru! skulle. .. händelsevis... Han kastade en frågande blick på grefven, hvilken svarade genom: ett omärkligt tecken. Nu blef allt klart för Wrangel: den besvärlige tyrannen, som skulle aflägsnas, var majoren; älskaren, Rafael, och den förtjusande damen, fru Dalchid. Han slog sig för pannan, förargad öfver att han icke kunnat genomskåda allt. Emellertid hade Stankar brutit brefvet och tog nu kännedom om dess innehåll. Då han fick se att det gällde en resa till Hartz, kramade han papperet hårdt mellan sina händer. Rafael och Fredrik utbytte en blick; den förstnämndes uttryckte.en skarp förebråelse, den senares en bön om ursäkt. Men plötsligen syntes Wrangel få en ljus id; och han lugnade grefven genom en åtbörd. Majoren, som slutat läsningen, såg upp och betraktade ömsevis de båda herrarne. Rafael hade åter vunnit så mycken makt öfver sig sjelf att han såg lugn ut; och Fredrik sökte taga på sig en obesvärad min. (Forts)