Dagens Nyheter – 29 juni 1868, sida 2

De helsade på hvarandra och grefven lemnade rummet. Men krappt hade han stängt dörren efter sig, förrän det leende, som spelat på hans läppar, flydde, och hans ansigte antog ett uttryck ai otålighet och förbittring. Skulle då segern åter gå honom ur händerna? Vid Rudolfs hemkomst skulle naturligtvis allt blifva förklaradt och den makt, grefven nu egde öfver Lina, skulle nödvändigt förbytas till förakt och hat! Således hade han då ingen lön att vänta för så mycken möda, ingen frukt af så många omsorger. Rafael kunde icke fördraga den tanken att han skulle så ha missräknat sig. Han sade till sig sjelf att han måste lyckas till hvad pris som helst; hans högmod fordrade det likaväl som hans passion. Eggad af hinder och de tätt på hvarandra följande motgångarne, förtörnad på majoren och till och med på Lina sjelf, beslöt han våga allt och likna dessa generaler, som, då de se nederlaget nästan oundvikligt, göra ett djerft försök, det sista, hvilket i sig innebär om också blott en enda aldrig så liten möjlighet till framgång. För detta ändamål måste han gäcka majorens vaksamhet och aflägsna honom från Sennhätten. Chefen för skogsstyrelsen hade gifvit Rafael ett medel härtill, hvilket han ämnat först senare använda; men tiden hastade, Rudo!f skulle komma tillbaka om några dagar och Lina för alltid gå förlorad för honom, om hon icke dessförinnan vore hans! Grefven fattade straxt sitt beslut. Han hade stannat i tamburen, dit Andreas skyndade för att hjelpa honom att påtaga kappan. Han drog betjenten med sig till den mörkaste vrån, och lemnande honom ett papper, sade han helt sakta: oo Nyss har denna depesch ankommit till