Dagens Nyheter – 29 juni 1868, sida 2

— Jag var säker om att något förräderi låg under allt detta, återtog Stankar, med blicken fästad på grefven. Rudolf har skrifvit hit fiera gånger och har sjelf icke erhållit ett enda af våra bref. Hans oro var derför icke mindre än vår. Han får sedan när han hemkommer tala om allt för oss... — Ja, sade Lina, som med begärlighet slukade brefvets innehåll, han förvånar sig öfver vår tystnad alldeles såsom vi öfver hans... Han kan icke, säger han, längre uthärda i denna ovisshet... Han har begärt tillstånd att få komma till Minden och hemta mig. — Och hans begäran har beviljats? frågade Rafael. — Ja... genmälde Lina, som fortfor att läsa; och han är här om några dagar. Majoren och Rafael uppgåfvo samtidigt ett rop; men den förres var ett uttryck af glädje och den senares af harm. — Här om några dagar, upprepade Stankar; jag hyser då icke mera några farhågor. Med honom, Lina, skola din lycka och ditt lugna återvända. — Gud gifve det! sade den unga qvinnan, hos hvilken Mällers bref hade återuppväckt hoppet. Ack! om han kunde rättfördiga sig! Hon förde båda händerna till sitt hjerta, såsom för att dämpa dess häftiga slag, ursäktade sig och gick ut. -— Ja, läs om ditt bref, sade Stankar, i det han följde henne med en välvillig blick. Det skall snart öfvertyga dig! Och vändavde sig till Leuthold, yttrade han ironiskt: — Jag skrifver till Rudolf. Har icke grefven någon helsning att sända till en så kär vän? — Bed honom skynda sig hit, svarade Rafael i samma ton.