Dagens Nyheter – 29 juni 1868, sida 2

majoren från chefen för skogsstyrelsen. Förstår ni? Andreas kunde endast svara genom ett tecken; ty i detsamma hördes Wrangels röst utanför. Han kom genom trädgården i sällskap med Stankar, som han der hade mött. Han talade högre än vanligt, hans blick var lifligare, och man kunde lätt se att han kom ifrån ett kalas, der det gått rundligt till. Vid åsynen af grefven, som höll sin kappa i handen, utropade han: — Icke får ni gå så tidigt, Rafael! Klockan är knappt nio. Kom in, jag har tusen saker att berätta för er. — I morgon, svarade grefven, i det han tog ett steg mot dörren. — Nej, återtog Fredrik, jag vill att vi skola gå tillsammans härifrån... För all del bjelp mig då att qvarhålla bonom, major. — Min systerdotter är upptagen, anmärkte Stankar afsigtligt, och jag fruktar att mitt sällskap icke är nog angenämt för att locka herr grefven att stanna, när han en gång beslutat gå. Herr von Leuthold lemnade sin kappa åt Andreas. — Eftersom majoren behagar göra detta till en personlig fråga, sade ban i högdragen ton, vill jag gerna visa hozrom att min affärd icke är en flykt. — Godt! utropade Wrangel, som härvid tog grefven under armen och förde honom till salongen. Jag behöfver dessutom ert vittnesbörd inför majoren; han vill nemligen icke tro att man talat om honom på banketten och att hans förman, baron von Remberg, berömt honom. — Det är emellertid sanning, yttrade Leuthold. Han förklarade herr Stankar vara den bäste och pålitligaste af alla dem, som ha skogsvården här i landet sig anförtrodd.