Dagens Nyheter – 27 juni 1868, sida 3

oroa er icke, min fru: han har sjelf slitit dessa band! — Hvem har sagt er det? frågade Lina häftigt. — Jag har sett det! genmälde herr von Leuthold med kraft. Och som den unga qvinnan betraktade honom, utan att synas förstå hvad han menade, tillade han med mera liflighet: — Ja, Miller har icke, sedan han lemnade Mänden, varit helt och hållet otillgänglig för denna verldens lockelser, det kan jag försäkra er... men en annan qvinna har i det fallet varit lyckligare... — Beviset! herr grefve, beviset! afbröt honom Lina. : — Se här. Rafael framtog ur sin plånbok den biljett som Rudolf hade skrifvit i afresans stund. Han hade, såsom läsaren erinrar sig, begagnat blyertspenna, hvadan skriften nu var till hälften utplånad. Dock kunde man läsa följande: Man nödgar mig att resa härifrån, men jag väntar dig. En olycka har länge i hemlighet hotat oss; äldre förbindelser... grymma pligter... du skall få veta allt. Jag vill i dag endast bedja dig om ett: lofva mig att icke tvifla på min kärlekt.... Följ, efter mig; du bör hinna upp mig vid gränsen, och ingenting skall sedan kunna skilja 033 åt. Lina läste om denna biljett två gånger: det var Rudolfs handstil, hon såg nog det, och dock tvifade hon. — Till hvilken qvinna var detta bref adresseradt? frågade hon slutligen. — Kan ni icke gissa det? svarade Rafael.