Dagens Nyheter – 27 juni 1868, sida 2

— FERSESESEERESSATIAGKS HENVAAtTeRURPLIEvNO I ves sökte bemästra sin förvirring, er passion inverkar på mig. Utan att dela den, känner jag mig orolig; era ord försätta mig i ett tillstånd — jag vet icke hur jag skall beskrifva det — ett tillstånd af smärta, blandad med tvifvel... Det är såsom en feber, hvilken bränner mina ådror! Det synes mig ibland att min själ, beherrskad af er, harmas öfver detta slafveri. Af medlidande! förläng icke dessa bittra samvetsqval. Herr grefve, jag kallar er till min hjelpare emot er sjelf; om det är sannt att ni älskar mig, var ädelmodig, understöd mig i mina bemödanden att återvinna min förlorade sinnesro. Lina kunde icke tala mer; hon öfverväldigades af sin rörelse och brast i gråt. Leuthold som knäböjt framför henne på en pall som stod vid hennes fötter fattade eldigt hennes hand och tryckte den med passion till sina läppar. — Er sinnesro ! upprepade han med denna melodiösa och tjusande ton, som han kunde gifva sin stämma. Ack! Lina, ni skulle för längesedan ha återvunnit densamma, om ni velat lyssna till mina ord. Dessa inre strider som väcka er fruktan äro endast revolutionära yttringar af ett hjerta, som sträfvar efter sällheten, som känner sin rättighet att deraf komma i åtnjutande, och till hvars rop ni icke vill lyssna. — ig, för all del tig! bad den unga qvinnan, som kämpade under inflytelsen af denna underbara tjusningskraft, som herr von Leuthold i en sådan hög grad besatt... När pni talar till mig... blir mitt sinne så förvirradt... Jag vet icke hvad jag skall svara er... och dock... vill jag icke tro er! Rafael förde Linas båda händer mot sitt hjerta. — Ack! ni kan icke ana, huru högt jag älskar er! sade han, fästande på henue en glödande blick. När jag befinner mig här, helt