Dagens Nyheter – 27 juni 1868, sida 2

af obetänksamhet lät mitt hjerta öppna sig och min hemlighet mot min vilja undslapp mig, sade jag er icke då att jag ingenting hoppades, ingenting fordrade?... ingenting annat än er vänskap! — Ja, svarade Lina, som icke vågade slå upp ögonen, men troligen utan att sjelf märka det, har ni redan fordrat mer. Jag kan icke, herr grefve, mottaga den vänskap ni bjuder mig; ty den är oförenlig med mitt sinneslugn. Ni har skrifvit bref till mig, och på dessa har jag haft den svagheten att svara; jag vill nu att denna korrespondens skall upphöra. — Hvad säger ni? Nej, den förorsakar mig dagligen bekymmer och förskräckelse. När min onkels blickar fästas på denna bibel, hvilken begagnas såsom medel för vår i hög grad oförsigtiga skriftvexling, känner jag mitt hjerta klappa af ångest. — Men hvad har vi väl att frukta ? — Allt, herr grefve. Ack! ni veticke hvilka samvetsqval väckas hos en qvinna af handlingar, som hon skulle vilja anse oskyldiga, men hvilkas brottslighet hon känner inom sig. Om ingenting annat säger henne att hon handlar orätt, märker hon det på den hemlighetsfullhet, hvarmed hon måste gå till väga för att icke behöfva rodna inför sina närmaste. Alltsedan ni tillstod för mig era känslor, blyges jag för mig sjelf. Jag har förlorat den frid som förr bodde i mitt hjerta. Det tyckes mig, som om detta låge i öppen dag för kommande och gående och hvar och en kunde läsa deri. Jag tycker att alla blickar, som fästas på mig, ha ett så underligt uttryck. Jag söker en dubbelmening i allt hvad som yttras till mig, och blotta ljudet af ert namn kommer mig att häftigt spritta till. Herr grefve, betänk att verlden är böjd att tro allt som är ondt och att en slump, en enda aldrig så liten oförsigtighet kan störta mig i fördert