Dagens Nyheter – 26 juni 1868, sida 3

o— Ah! jag förstår då, sade fru Dalchid, som bemödade sig att se förlägen ut... det varicke -signoran... oo— Har jag sagt det? återtog Rafaelisglädtig ton. Signoran är förtjusande, och jag är, såsom ni vet, beundrare af allt skönt. Hvarför antaga att mina handlingar alltid ha ett allvarligt syfte? Ni bör känna mig tillräckligt för att veta att jag är en af dessa sybariter, som värdera blommorna endast för att jag kan plocka dem. Ar icke detta er tanke, major? Om jag blottställt mitt bröst för en värjstöt, har det skett blott af egoism eller af en nyck! Jag har måhända velat erfara den sinnesrörelse, som faran väcker! Eller också har jag eftersträfvat detrykte, som vinnes af segraren i en duell? — Ah! hvad säger ni? inföll. Dorothea. — Hvad hela verlden troligtvis skall upp. repa för er, fortfor Rafael, hvilken småningom synts blifva alltmer och mer lifvad utaf sitt ämne och nu yttrade sig med synnerlig värma. Det finnes personer, hvilkas öde gestaltar sig sålunda: bopen ger dem en rol, tillägger dem en viss karakter, och han vill sedermera icke på något vilkor tro att de kunna handla eller äro annorlunda än han föreställt sig. Om jag fölle, såsom Carl Sand, under detjag bestraffade ett tyranniets verktyg, skulle alla menuiskor säga att jag ljutit mitt blod för en älskariona Detta är visserligen ledsamt; men hvad vill jag väl göra? Jag måsto bära mitt öde och nöja mig med den tvetydiga ära, man vill tillerkänna mig. oo Ack! ni har rätt! sade Lina rörd. Så de berömma och tadla menniskorna. De begärs bevis blott för det goda. tankar lade armarne i kors öfver bröstet sökande så godt han kunde qväfva sin förbitt ring. Han hade hoppats kunna skada herr vor