Dagens Nyheter – 26 juni 1868, sida 3

Tjufvens dom. Och domaren han hade en dotter skön och fjer Med kinder såsom rosor och läppar såsom bär. Och ögonen de glänste gom sol i morgonstund, Och halsen var så svanhvit, och barmen var gå rund. Hon gick sig ut i lunden en aftonstund så glad: Då hölio alla fågler för henne serenad; Och fjärilar en skara kring henne vidt sig spred, Och sjelfva solen glömde för hennes skuld gå ned. Men domarn också hade en skrifvare så käck; För flickaas skuld han glömde båd penna, sand och bläck, I bennes spår hen smög sig, liksom en tjut på tå, Att djerft med bläckad näfve på mjällbvit axel slå. Förekräckt Big vände tärnan: hon såg blott bofvens flykt, Men röda läppar kände den kyss, som hårdt dem tryckt. Den kränkta oskulds rodnad lik morgonsky sig spred, Och briisselspetsad näsduk på rosenläppar gned. Men skrifvaren om munnen sig slicka kärleksfull — Visst var väl ock den kyssen mindst värd en tunna gull! — Sen sprang kan gom en hare allt öfver sten och stock, Att sig i sängen gömma, den arga syndabock. Och flickan sig beklaga alltför sin fader kör: Den skurken har ju kränkt mig, om straff jag dig besvär!s — Ej ohörd part jag dömer — så lydde domarna Bvar — Till doms jag tjufven stämmer, att höra hans försvar. Så slog han upp sin lagbok med läderpärmar på, Tog fram de brillor stora med gyldne skalmar två. När skrifvarn så bekände sin stöld förutan prut, På stolen domarn fällde det laga kraftsbeslut. I första paragrafen af den missgerningsbalk, Kapitlet numro fyrti, det bjuds, att denne skalt, Som mer än tio daler har stulit första gång, Skall trefaldt återgifva det stulna utan tväng.. Så vann den sköna tärnan processen dock tiil slut, Och tjufven gaf så ärligt åt henne full tribut. Om mer han sedan stulit, det vet jag ej föraann, Men mycket mer han pliktat, ty han blef — tärnans man. Bias.