Dagens Nyheter – 26 juni 1868, sida 3

hängarne af den nya läran, lockade desse i massa till Freiberg. Rudolf började der sina predikningar, och det syntes att hans frånvaro bidragit att öka förtroendet till hans ord. Man åhörde honom med denna innerliga förtjusning, som menniskor vanligen visa dem, hvilka de sörjt såsom förlorade, och som plötsligen mot all förmodan blifva dem återgifaa. De okunnigaste ansågo till och med denna påtagliga kränkning at naturlagarne såsom ett bevis på gudomligheten af hans kallelse. De påstodo att Gud sjolf mellankommit och gjort ett stort under, för att gifva stöd åt de lärdomar Rudolf förkunnade. I deras ögon var således Johannes Förelöparen icke längre blott en af Evangelii anda inspirerad man, utan en profet, som stigit upp ur sin graf, för att anvisa menskligheton den rätta vägen till saligheten. Mot sin vilja eggad af framgången och hänförd af den allmänna enthusiasm, som han sjoif uppväckt, månne Rudolf verkligen glömt Mänden, hvilket hans långvariga tystnad tycktes beviss? Detta var det problem, jägmästaren föresatt s:3 att lösa. Liksom Lina, hade han ibland varit tvifvelsam, men förtviflat hade han aldrig. Han öfvervägde ånyo i sitt sione alla de skäl han hade såväl till att hoppas som att frukta, och han var försänkt i djupa tankar, när Andreas inträdde och tillkännagaf att en person bad att få tala med honom. Majoren syntes till en början tveka; men då han fick böra hvem det var som frågade efter hovom, uppgaf han ett rop af glädje och lemnade hastigt salongen. (Fort: Y