Dagens Nyheter – 26 juni 1868, sida 2

Lina gjorde, för att hejda sin onkels utgjutelser, en bönfallande åtbörd, som Rafael var seblef. oo Låt honom tala, sade han lugnt. Herr majoren är i allmänhet icke språksam, och när han bebagar yttra sig i min närvaro, är jag, äfven fastän han ställer sina ord till en tredje person, alltid derför tacksam. Det är blott alltför sannt att man utsett mig till ordförande i en förening af galningar... — Hvilkas sinnessjukdom ibland öfvergår till fullkomligt ursinne, anmärkte majoren. Herr von Leuthold bör veta det bättre än någon, han som för ett par dagar sedan måste besvara en utmaning af öfverste Ervin. : Denna gång syntes grefven ha svårt att bibehålla sitt lugn. Han trodde att ingen hade någon aning om den due, hvarpå majoren alluderade, och orolig vände han sin blick från onkeln till systerdottern. Denna märkte hans förlägenhet. — Skulle det vara möjligt?... Har ni verkligen duellerat? frågade hon ifrigt. — Ja, och herr von Leuthold har visat att han handterar värjan icke mindre skickiigt än han lägger sina ord, svarade jägmästaren. — Men orsaken till denna duell? Rafael sänkte ögonen; majoren kastade på honom en triumferande sidoblick. — Jag vet icke om jagz kan tillåta mig att omtala hvad ryktet förmäler, sade han med med låtsad tvekan. Herr grefven skulle kunna anklaga mig att icke ha tand för tunga. — Ahl! jag vill slå vad om att någon ung dam, som intresserar i lika hög grad grefven och hans motståndare, var Orsak till tvisten, yttrade fru Dalchid. — Det är icke jag som sagt huru det förhåller sig, var god och lägg märke härtill, sade major Stankar, i det han vände sig till grefven.