Dagens Nyheter – 26 juni 1868, sida 2

Men Lina hade gissat rätt; det var verkligen grefven, Andreas nyss insläppt. Sedan herr von Leuthold förvissat sig om att han och betjenten voro ensamma i förstugan, sade han med låg rst och i frågande ton: o—N — Ett bref har ankommit till henne, svarade Andreas i samma ton. — Med posten i dag? — Ja. — Gif hit. Betjententen letade i sin bröstficka och framtog ett bref till Lina, som bar Freibergs poststämpel. — Återigen, från honom! mumlade Rafael, i det han kastade en hastig blick på brefvet och stoppade detsamma på sig. Andrea: framräckte båda händerna för att mottaga grefvens slängkappa. Herr von Leuthold gaf honom ett guldmynt och inträdde derefter i salongen. Vid åsynen af grefven, gjorde fru Dalchid en åtbörd af glad öfverraskning. — Ack! min kusin hade rätt, utropade hon. Redan på ringningen hörde hon att det var herr von Leuthold som kom. Lina rodnade; men Rafael syntes icke gifva akt på Dorotheas ord; han helsade artigt och obesväradt på alla de i rummet befintliga perSOonerna. — Jag får be om ursäkt för det jag infinner mig så sent, sade ban; men jag har förgäfves väntat på Fredrik. — IHvilket förbinder har han då haft? frågade Lina. . — Jag har icke kunnat öfvertala honom att försaka den bankett, som i dag gifves af baron von Remberg. — Ah! chefen för skogsstyrelsen! sade fru Dalchid. Jag har hört mycket talas om ho