Dagens Nyheter – 25 juni 1868, sida 3

löparen — har han förfallolöst varit borta i tre månader. — Mot sin vilja, inföll majoren, ni vet det... — Ja, vi ha hört det at herr Rafael; men om slumpen icke hade fört honom i fängelset, skulle vi ännu varit okunniga derom. Kan man begripa, hvad det kommer åt honom, som icke skrifver? Hvarför har han ej sedan sin afresa sändt oss så mycket som ett enda bref? En tre månaders tystnad — det är väl starkt! — Vet ni, huruvida denna tystnad icke varit honom ålagd? — Då måste förbudet gälla endast mig, yttrade Lina med bitterhet; ty öfverallt annorstides har han ordet fritt. Hans predikningars eko ljuder öfver hela Tyskland. Tidningarne omtala dagligen hvad han gör och säger; och när ingenting hindrar hans lärosatser att tränga ända hit, så synes det mig som skulle det icke vara honom omöjligt att äfven någongång hitsända ett kärlekens ord. Ni hyser sjelf samma tanko som jag i detta afseende, jag är derom öfvertygad; ty ni kan icke göra annat. Majoren skakade askan ur sin pipa och såg tankfull ut. — Verkligen, mumlade han... härunder ligger en hemlighet... som jag skall upptäcka. — Jag känner den jag, återtog Lina hastigt. Rudolf har åter berusats af äran och under sitt lysande trinmftåg har han glömt bort dem han lemnat efter sig. — Nej, sade jägmästaren, men en partichefs pligter äro svåra och befallande. För att kunna uthärda den hårda striden, måste han använda alla sina stunder, hela sin tankeförmåga. — Hvarför har han då icke förr underrättat mig derom? utbrast den unga qvinnan med häftighet. När jag gaf honom hela min själ, visste jag då att hans redan var fjettrad? Visste jag att denna kärlek, i hvilken jag lät