Dagens Nyheter – 25 juni 1868, sida 3

MM —— VVS SNS moders tårar. Jag kan humera ej vara för Miller hans lefaads måljatan på sin höjd någon gång bidraga till hans nöje. Det unga Tyskland har återfunnit sin apostel, och jag har förlorat min make. Hon sjönk tillbaka i soffan och betäckte sitt ansigte med händerna. Fru Dalchid närmade sig för att trösta henne, Hon utfor dervid ånyo mot Rudolf och tillstod att hans boteende var. exempellöst. Att försumma en qvinna, som afgudade honom, för en religiös ötvertygelse! Det var en afskyvärd egoism. — Vet ni, utropade hon slutligen, eldad af sina egna ord, det är en galenskap af ett fruntimmer att sörja öfver förlusten al sin man, då han varit nog nedrig att öfvergifva henne. Derigenom uppmuntrar man endast männens otacksamhet, Er egen värdighet, min vän, bjuder er att möta likgiltighet med likgiltighet, ätt frigöra er från Rudolf, att icke mera tänka på honom och att sedan i verlden se er om efter någon eller något, hvarvid ni kan fästa ert hjerta... — För Guds skull låt os3 tala om någonting annat, min fru, afbröt henne majoren, hvilkens otålighet, märkbar sedan några minuter, härflöt af vrede. — Ni vill således icko att jag skall trösta henne? sade Dorothea öfverraskad:. — Nej, svarade jägmästaren, i det han steg upp; jag ser heldre att hon lider. — Men det är ju rysligt hvad ni säger, major! — Det kan jag icke hjelpa. — Skall ni förvägra henne det enda medel, hvarigenom hon kan blifva återställd ? — Jag ber er blott: förskona mig och honne I ; (Forts) or nara on