Dagens Nyheter – 25 juni 1868, sida 2

fått ytterst elegant, ett fullkomligt mästerstycke... i — Ja, men den öppnas aldrig, anmärkte majoöm i det han afsigtligt pekade på det gyldene åset. — Hvarför säger ni det? svarade Dorothea; min kusin har sjelf nyckeln, en riktig nobel prydnad. Visa den då, min vän, för att jag må kunna nödga majoren att beundra herr von Leutholds goda smak. — Jag fruktar att ni ej skall lyckas bringa min onkel på andra tankar, yttrade Lina med en viss förlägenhet. Ilan hyser en så stark antipati emot grefven... — Och denna antipati är oberättigad, utropade Dorothea; ja, oberättigad, major, jag vidhåller detta påstående. Ni tadlar allt hvad herr Rafael gör, utan att ens besvära er med att undersöka om det i sig sjelf är godt eller dåligt. Och detta kommer sig endast deraf att ni icke har samma åsigter som han. En blixt framsköt ur jägmästarens öga. — Verkligen, sade han i ironisk ton, tror jag icke såsom han, att menniskan är en maskin med känslor, som blott har till uppgift att njuta. — Min Gud! major, grefven är filosof, — Ja, just en af dessa filosofer, som uppgöra ett system till värn för sina laster; en sådan der egoistisk tänkare, som tror sig stark, emedan han är hård, och för hvilken andras glädje endast är en blomma att plocka. Ack! ni har rätt, min fru, jag hatar honom och alla som honom äro lika; ty jag har erfarit, till hyilken grad deras sofismer kunna förvilla rena själar. Jag föraktar dem äfven, ty jag känner den skenhelighet och djerfhet, hvarmed de infinna sig iivänners hem, närande de nedrigaste afsigter och förhoppningar. Lina blef ännu blekare och hennes läppar darrade ; men Dorothea utbrast i skratt.