Dagens Nyheter – 25 juni 1868, sida 2

han majoren; men han skötte sina sysslor på ett fullkomligt otadligt sätt, och ehuru gubben misstänkte honom, måste han derför beqväma sig till att tiga. Han hade omsider påtändt sin pipa, då hans seysterdotter inträdde, åtföljd af fra Dalchid. De tro mårnadet som förflutit hade icke åstadkommit någon förändring hos den sistnämnda; men i Linas ansigte hade de lemnat djupa spår efter sig. Härmed vilja vi icke säga att hon var mindre vacker; långt derifrån: hennes ögon, omgifna af blåaktiga ringar, hade ett ljufvare uttryck än förr och hennes anletes blekhet förbhöjde än ytterligare dess skönnet. Hennes hår, som förr nedföll i lockar öfver halsen, var nu utan all omsorg uppvridet och fästadt med en kam, hvilken saknade hvarje prydnad. Hon var insvept i en schal, och hennes klädning at svart ylletyg nådde ända till golfvet. Allt vittnade om försumligheten hos en qvinna, som icke mera bryr sig om sin egen person, eller bos en sjuk dam, som af hvarje omtanka retas och tröttes. Men utan att hon sjelf anade det, gaf henne detta ovårdade yttre jag vet icke hvilken ljuf dragningskraft: hennes fägring, sålunda beröfvad alla medel till sitt förhöjande, hade någonting innerligare, naivare och derföre mera tjusande; med ett ord hon fängslade genom sjelfva sin vårdslöshet. Då majoren såg henne komma in, förvånades han öfver hennes ytterliga blekbet. — Mår ni sämre, Lina? frågade han med oro. — Nej svarade Dorothea; men jag har öfvertalat henne att icke vara ute längre, ty aftonluften är fuktig och kall. — Den svalkade mig, sade den unga qvinnan, i det hon förde sina båda händer mot sin brännheta panna. Härinne förefaller det mig som vore jag nära att qväfvas; jag behöfver luft, rörelse . . .