Dagens Nyheter – 23 juni 1868, sida 3

Mellan de båda herrarne uppstod följarde samtal: — Försök inga invändaingar, förnedra er icko till några böner, sade Leuthold kastigt; de ba bestämda ordres och kunna således icke inå mån afvika derifrån. Ni måsto böja er för vändigheton, och -— trösta er med att era vänner icke skola glömma er. — Men majören!... men Lna! svarade Ragolf, Som syntes ha svårt att håmta sig efter det oväntade hårda slaget. — De skola bli underrättade genom mig. — Om jag ändå kunde få skrifva? — En biljett? Ja, det går väl för sig. Radolf upptog sin annotationsbolk och skrot i hast med blyerts några ord på ett blad, som han: sedan lösryckte, sammanvek och lemnade åt grefven. Worms, som haft. sin uppmärksamhet fästad på Georg, medan denne genomögnade och underskref fängelsedirektörens berättelse, hade ingenting märkt. . Den unge själasörjaren trädde vu äfven fram och tecknade sitt namn under den omnämnda handlingen. När detta var gjordt, kom en vaktknekt in och anmälde att resvagnen stod förspänd utanför fängelsets port. Muller tog afsked af Rafael genom att flera gånger hjertligt trycke hans hand och uppsic i vagnen jemto den gamle. Wilhelmina och de män som skulle bevaka resenörerna hade förat intagit sina platser. Vagnsdörrarne, i hvilka voro infattade fönster af mattslipadt glas, lästes härefter igen med nyckel, och åkdonet sattes ii gång. Det var ej nog med bevakningen ivuti vagnen; efter densamma följde äfven fyra ryttare. När grefve von Leuthold sett åkdonet och ryttarne vika at vid höraet af gatan och försvinne, öfverfor ett trinmferande leende bans ansigte, och han begaf sig direkte till Sennhätten. Hu (Forts)