Dagens Nyheter – 23 juni 1868, sida 2

en häftighet som vittnade om hans djupa sinnesrörelse, spratt till och frigjorde sig från honom. — Fresta mig icke, sade han med darrande röst. Sök icke förmå mig att afvika från en föresats som det kostat mig så mycken sroärta att fatta... För att ånyo börja striden, fordras frihet och styrka. Jag skulle då behöfva alla mina stunder, hela min omtanke; men mina stunder och mina tankar tillhöra mig icke mera — de tillhöra den qvinna, jag har utvalt. Och mot henne, jag känner det, har jag hädanefter de heligaste pligterna. Öfverhopa mig med era förebråelser, med ert förakt, jag skall underkasta mig allt med tålamod, men utan att i ringaste mån förändra mitt beslut. Den dödsruna, som ni ristat på Johannes Förelöparens graf, skall icke blifva utplånad. Georg fick icke tid att svara härpå. Ett rop hördes utanför, ett skott aflossades, hvar efter följde ett hemskt anskri. Den gamle och Rudolf sprutto till vid ljudet af denna röst och skyndade båda på en gång till samtalsrummets dörr. Knappt hade de upplåtit denna, förrän Herman instörtade halfklädd, förvirrad och sudlad af blod. Han snafvade mot något föremål på golfvet och föll till deras fötter. De hade just under åtbörder af sorg och förskräckelse hunnit upplyfta honom, när Wilhelmina inträdde, — Han har velat fly, ropade bon. Förgäf. ves skyndade jag efter honom; skildtvakten på den yttre gården blef honom varse och sköt på honom. .: — En läkare! skaffa fort bit en läkare! af: bröt henne Miller, som hade kastat sig på knä, för att bättre kunna stödja den sårade, och sökte med en näsduk hämma det starka blodflödet.