Dagens Nyheter – 23 juni 1868, sida 2

skulle det icke vara mig tillåtet, likasom dem, att lefva obemärkt? Georg smålog bittert. Hans blick, i hvilken en dämpad vrede lyste, fästades på Linas man. — Du frågar det! sade han långsamt. Kommer du då icke mera ihåg den särskilda ynnest Gud har bevisat dig? Har du redan glömt den godhet för hvilken du har honom att tacka? Rudolf, erinra dig den vinterafton, då ett barn satt allena och grät invid en graf på kyrkogården i Buweis. En man, som Gud hade skickat dit att utföra hans vilja, stannade och åsåg en stund under tystnad denna häftiga sorg. Han gjorde barnet många frågor och han förnam att det för framtiden stod ensamt i verlden. Hans hjerta rördes, och fattande den lille gossen i armen, sade han till honom: Kom med mig; jag skall blifva din far. — Och ni har varit en far för mig, Georg, inföll Rudolf, i det han med ömhet fattade den gamies hand. Ifrån den dagen har ni icke sparat några uppoffringar för min skull. Tack vare er, har jag, den fattige, fått skörda vetenskapens skatter, som det eljest endast är möjligt för rike mäns söner att vinna. Ni har lärt mig älska sanningen; ni har understödt mig i mina första bemödanden att försvara densamma. Och med en ödmjukhet utan like har ni gjort er till en lärjunge åt den, hvilkens mästare ni varit... Ack! jag har ingenting glömt, min far. — Bevisa det då, återtog Georg med allvar. Låt icko alt blifva fruktlöst, som jag gjort för dig, Rudolf, jag upptog dig, då du var ett öfvergifvet, af eländets fasor hotadt barn; nu är. du blifven en man, jag uppsöker dig ånyo i din förnedring, jag räcker dig handen och säger till dig för andra gången: Vill du följa mig; jag skall blifva din far. Miller, hvilken gubben dragit till sig med