Dagens Nyheter – 23 juni 1868, sida 2

— Oupphörligen sväfvande mellan hopp och fruktan och beröfvad sitt ljus, har han till sist insjuknat och befinner sig pu här döende. — Herman! utropade Miller, djupt gripen af denva underrättelse. Ack!jag vill so honom! — Och hvad skall du säga honom? Att den, till hvilken han satt all sia lit, varit derat oförtjent? Att den sak, för hvilken han stridt, blifvit förrådd utaf sjelfve ledaren af striden? Ack! låt honom heldre bebåila sina illusioner till sista ögonblicket. Må han icke lemna lifvet såsom Walter, hvilken ropade att han gick att söka sanningen, eller såsom Rokan och Gorten, hvilka, förtviflande om allt, togo sig sjelfva afdaga. — Himmel! — Gömd här och sjeliviskt öfverlemnande dig åt din lycka, har du icke hört dessa sorgliga följder af din flykt. Rudolf sammanknäppte händerna. — Rokan! Gorten! upprepade han nedslagen. Huru!... Döda båda två? — Tror du kanske att de äro de enda? återtog Kaufman. Och icke kan du väl förvåna dig öfver att finna sorgen i ett läger, som du har öfvergifvit. Ahl allt olyckligt som händt och framdeles kommer att hända dina trosförvandter måste läggas dig till last. De som dö i förtviflan och som du skulle ha kunnat trösta, det är du som dödar dem; åe som falla offer för lasten och som du skulle ha kunnat upplysa och stödja, det är du som förderfvar dem. Gud skall affordra dig räkenskap öfver allt det onda som du kunnat förhindra och allt det goda som du kunnat göra. — Säg icke så! utropade Rudolf, som hade blifvit utom sig vid åhörandet af dessa hårda ord och tryckte sina händer häftigt mot sin panna. Hvarför skulle ett svårare värf vara mig förelagdt än andra menniskor? Hvarför