Dagens Nyheter – 23 juni 1868, sida 2

HERDEN TILLHÖR HJORDEN. AF EMILE SOUVESTRE. (Forts. fr. föreg. n:t.) o— Javäl, hedera! ty i stridens ögonblick öfvergaf du den armå, du anförde! Du behöfde hviia, sade du? Men hvem skall då lisa alla de samveten, hvilkas tro du kommit att vackla? Hvem skall upprätthålla alla de själar du åtagit dig? Om Johannes Döparen är död, har herden Muller derför ej mera några pligter att fylla? Huru tjenar han sin tro? Hvad har blifvit af prosten, sedan han blifvit make? Ar då hvar och en af oss ingenting sina bröder skyldig? Soldaten kämpar, den lärdo sprider ljus, läkaren helar, och du, Guds tjenare, som har svurit att egna dica dagar åt att undervisa och trösta menniskorna, du tror dig hafva uppfyllt ditt värf, då du fonnit glädjen och hvilan! En hastig rodnad förgade Rudolfs drag; han ville afbryta den gamle mannen, men denne fortfor med växande ifver: — Tror du då att det icke vidare finnes i verlden några passioner att qväfva, några sjuka hjertan att bota? När tviflet och lasten gripa omkring sig öfverallt, då tager du, som borde bekämpa dem, till flykten! Och vet du, olycklige, hvilken bedröflig verkan denna flykt utöfvat på dem, som utsett dig till sin ledare? De svagaste ha, i brist af goda råd och lärdomar, låtit sig fattas och bortföras af de verldsliga lidelsernas hvirfvelvind. Andra ha förmodat att du bedragit dem och blifvit fiende till vår tro. Och Herman sedan, din mest omtyckte lärjunge, Herman med sin euglasjäl, sitt barnahjerta ... — Nåväl, hvad har det blifvit af honom? frågada Rudolf med darrande stämma.