Dagens Nyheter – 22 juni 1868, sida 3

lefnad, och för att änna säkrare bevara mitt forna lifs hemlighet, doide jag för majoren och Lina sanningen och förblef för bägge den fattige och obemärkto själasörjaren Rudolf Miller. — Du har sålunda, sade Kaufman med rynkad panna, ej blygts atv förneka dig sjelf och tagit till förebild dessa iega stackare som genom ett sjeltmord söka undandraga sig smärtan: du har mördat din ära, emedan hona nedtyngde din svaga skuldra. — Ja, svarade Rudolf med stegrad ifver, den var för tung för den som vill lefva och som vill taga sin andel i den lycka Gud skänkt oss på jorden. När jag åtog mig min mission såsom en Johannes Döparen, kände jag ej boskaffenheten af den lott som väntade en man som offrat sitt lif åt trons sak. Jag visste ej att han måste hata alla som ej bekänna samma lära som han sjelf. Ack, Georg, ni anar ej hvad jag lidit! Att framsläpa ett helt lif ständigt under vapen, bekämpande lögn och smädelser! Om er kraft förlamas, er tro vacklar, ve er, ty pi får cj stiga tillbaka i skuggan! Lärjungarne stå bakom er, hålla eri siua händer såsom ett standar, hvilket man kastar. i spetsen för de framstormande lederna! Hafra ej tio af mitt lifs skönaste år eålunda för tit? Under dessa tio år har jag måst lefva en id6, aldrig för mig sjelft Nu har slut tröttheten infunnit sig, och styrkan svikit mig .— Säg modet, Rudolf, hedern! — Georg! (Fort 3