Dagens Nyheter – 22 juni 1868, sida 2

— Det är för sent, afbröt honom grefven, se här kommer han. Porten på gården öppnades verkligen i detsamma och Möller inträddo åtföljd af en fångknekt. Gubben kastade i början en likgiltig blick åt det af Leuthold anvisade hållet, men vid åsynen af den unge själasörjaren, skyndade han fram till fönstret, och utropade, djupt skakad: — Det är han, det är Rudolf! — Ni känner honom således? frågade Rafael lifligt. — Åck, jag vill so honom på närmare håll, tala med hovom! återtog gubben och skyndade mot dörren till korridoren. Leuthold betraktade honom, utan att lemna fönstersmygen, i hvilken han stod, derefter skakade han leende på hufvudet, styrde sina steg mot en mindre dörr, på hvilken han knackade tre gånger. Liksom man endast afvaktat detta tecken, öppnades straxt dörren, hvilken grefven tyst läste igen efter sig. Så hastigt än detta försiggick, hann Georg likväl fortare till samtalsrummet, der Rudolf väntade honom. Tillkallad utaf grefven, trodde sig den senare hafva blifvit anmodad att infinna sig och att trösta någon sjuk fånge; men då han fick se Georg, for han med ett skri tillbaka mot väggen, mot hvilken han stödde bägge sina händer. En blixt öfverfor gubbens ansigte. — Är det du? År det väl jag? upprepade han med gnistrande ögon och framsträckta armar. : : — Georg! upprepade Miller utom Sig. — Mitt namn... hans röst... stammade gubben. Och springande fram till Linas make fattade han hans begge händer, drog honom häftigt fram i dagsljuset och utropade ännu en gång: