Dagens Nyheter – 22 juni 1868, sida 2

Då Leuthold kom till ett. fönster i korridoren som vette utåt gården, stannade han liksom för att öfverväga. — Det onda är allvarsamt, återtog han långsamt... oafsedt de nervösa attackerna som i hvad stund som helst kunna taga en fruktansvärd vändning, befarar jag en hjerninflammation; man måste söka verka på denna fantastiska inbillning, vagga och insöfva den. — Endast Gud råder öfver vår själ, anmärkte Georg. — Visserligen, återtog Rafael med en viss ironi, men då Gud ej kan sjelf infinna sig här, så måste man taga sin tillflykt till hans tjenare. Då jag i morse lemnade er, tänkte jag derpå och har anmodat en själasörjare bland mina vänner att i dag besöka den sjuke. Georg gjorde en rörelse. — Vi böra vara tacksamma för er afsigt, sade han, men den tröst en främling kan skänka torde vara af ringa värde; er väns tro är ej vår: vi kunna ej förstå hvarandra. — Hur vet ni det? — Nej, inföll Georg lifligt, jag känner till dessa menniskors tröstegrunder, som vanan, ej tron förestafvar. Dagsverkare i sin höga kallelse, alltid ifriga att så fort som möjligt göra ifrån sig sin pligt, erbjuda de utan urskiljning åt alla själar samma botemedel; genom deras mellankomst skulle endast Hermans själ förbittras. — Ni bedömer måhända för strängt den person jag vidtalat, återtog Leuthold, hvars ögon alltjemt voro fästade på gården; några ögonblicks samtal skola säkerligen skingra edra fördomar, och i så fall lär ni ej vilja vara en orsak till att han gjort sig onödigt besvär. — Derföre skulle jag också vilja bespara honom mödan och förekomma hans besök.