Dagens Nyheter – 22 juni 1868, sida 2

med ett visst partis åsigter? Eller deruti, att ; p man, utan att generas af moraliska band, beh mödar sig att finna ämnen, retande för förslappade sinnen, och att framställa dem i ord, som I h man skärper till det yttersta? Iller deruti, att I b man, likt en pajazzo, dömmer sig till att ständigt gyckla med och öfver allt? Mankan vara slaf under publikens mångtal, några maktegande, ett visst politiskt parti, en åtagen röles förbindelser 0. s. v. Endast den är sjelfständig, som ställer sig i tjenst hos deträtta. Ju mera pressen visar denna sjelfständighet, ju mera den handlar efter öfvertygelso och ju mindre den synes jurare in verba magistri, desto mera skall dess anseende och på samma gång dess inflytande stiga.) Till de fulare dragen i pressens fysionomi räkna vi de olyckligtvis ingalunda sällsynta personliga angreppen. Att skilja mellan sak och person är första vilkoret för en tidning, som vill vara i dubbel mening persona moralis. Det är pressens rätt och pligt att klandra, när klandret är befogadt, saken; personen hör endast i undantagsfall göras till anfallsföremål. Beklagligen är det ofta nu tvärtom. Man säger visA serligen, att pressen nåste supplera, der den I allmänna lagen icke räcker till; det är sannt; men då fordras ovilkorligen, att pressen sjelf har en så upphöjd sedlig karakter, att ett domarekall kan anförtros åt densamma; hvarom icke, när väld på tinget dömmer, står ofärd nära. Hvad ondt en enda penna kan åstadkomma, mindre måhända för de angripna, än för iryckfriheten sjelt, derom vittnar på sin tid Grewesmöhlens exempel, han, som väsendtligt bidrog till den katastrof, som 1812 drabbade den . nyfödda friheten och hindrade dess tillväxt unkH der många år. Bättre är det i sanning — om i befinna ossi den ställning, att pressen ej kan vindicera åt sig eller den allmänna opinionen nekar 4 tillmäta henne hufvudvilkoret för heanes sediga domarekall — att frivilligt afstå från on Fi makt, hvars bannstråle missbruket förslöat. Vi ki tro, att om den bättre delen af pressen — och I vi rikta härvid vårt ögonmärke på våra medbröder i landsorten — gevom att uttryckligen ogilla de tidningar, som Öppna sina spalter för angrepp på personer, uppdroge en gränslinie mellaa sig och dem, som i mer eller mindre S grad ockra på smädelsen, skulle, om också icke ett praktiskt resultat för ögonblicket vunnes, dock några frön kunna utsås till ett blifvande MM Dättre. El 3) Vi ha icke skäligen kunnat stympa författarens ä ntveckling af sitt ämne och ha icke heller velat Å störa effekten genom oupphörliga afbrott och an kH märkningar. men vi kunna dock ej underlåta at H säga att, enligt vårt förmenande. pressen på det helg 4 taget verkligeu är åtminstone fullt ut lika sjelfstän digi Sverge som i något annat land, och mera vor obilligt att begära. D. N. rm An NO