Dagens Nyheter – 22 juni 1868, sida 1

j Be dåliga tidningarne. Posttidningen har under detta års lopp innehållit flere artiklar om frågor för dagen. De ha ofta varit upplysande, merändels väl skrifna. Om vi och de med oss lir tänkande tidningar stundom hyst annan mening än Posttidningen i sådane uppsatser uttalat, så äro vi deremot fullk omligt ense med den officiella tidningen i d.et mesta af hvad den i sitt senaste lövdagsnummer uti en längre uppsats yttrade om den dåliga karakteren hos ett par häri Stockholm utkommande tidningar (Täderneslandet och Söndags-Nisse), äfvensom om den skyldighet som åligger den öfriga pressen — men som en del af denna oförsvarligt i åratal försummat — att straffa det vedervärdiga missbruk af tryckfriheten, hvartill ofvannämnde tvenne tidningar ofta göra sig skyldiga genom att, under skydI det af en stackars ansvaring eller af insiI l I . mya idter som af I ceptorer, men vi göra anspråk på att få be-53 I af det qvinliga könets likställighet med det man 4 nuationens oåtkomliga form, utsprida osannfärdiga och skymfiga anklagelser mot än en, än en annan samhällsmedlem. Författaren i Posttidningen erkänner först att tidningspressen kan vara en af de mest välsignelsebringande uppfinningar. Men, säger han, om pressen tänder falska fyrar. af lumpet vinstbegär, om den liknar de irrsken, som locka vandraren ner i mora-: sens dy, då må vi bedja Gud bevara oss från sådana ledstjernor. Författaren tecknar härefter i största kort-: bet historien om den svenska tidningspres-:! sens qvantitativa utveckling. Han fortsätter. härefter: Men om man ej förnekar den qvantitativa utvecklingen, äro likväl tankarna delade om den qvalitativa. Man hör svåra gravamina, både enskildt och allmänt, framkastas mot pressen; och hur den än betraktas, icke är det som ett ideal. Det svar, som ligger närmast fill hands, på klagomålen är: dagbladen äro ingenting i och för sig, lefva ett högst efemeriskt lif, äro mer eller mindre barn af sin tid, ock allmänheten, om den ogillar dem, har det bästa korrektiv till hands, att nemligen icke; läsa dem. Sjelfva den stora Argus, som föllf genom sin egen tyngd, kunde icke motstå ett; sådant slag. Dessa blad t. ex., som genom ord och bilder väcka så ofta de rättänkandes ovilja, I skulle lätt vara bortsopade ur vår publicitet, om man gjorde klart för sig, att det är ens egen nyfikenhet, som ger dem hela deras existens, ger dem saft och kraft, och att det just är denna tillfredsställda nyfikenhet, som lägger hyende under lasten. Det är icke första? gången man ser grandet i sin broders öga, men 8 icke bjelken i sitt eget. . , Revidera gerna tryckfrihetslagen — vi be8 strida icke behofvet deraf!) — men tro blott E icke, att man vinner annat än ett palliativ mot detta samhällsonda, mot skandalskrifveriet if gröfre mening, ännu mindre mot detsamma ik mera polerad form; hvarken Monthyonska dyg55 depris eller drakoniska lagar göra menskligheten en hårsmån bättre, och förrän hon det blir, 8 hoppas ej för mycket af pressen! Le monde fö est ainsi, yttrade M. Favre i corps legislatit 8 då presstfrågan förevar, il faut tächer quwilf soit le moins Mauvais possible, et n avoir pas I la pretention de le reformer tout å fait. ; Men om ej allt kan i ett ögonblick förbättras, om de klandrande ej hafva rättvisan full-f komligt på sin sida, månne tidningspressen, vif mena den bättre delen deraf, har ett rent samvete? Kan den, då den slår sig för sitt bröst och säger: icke är jag densamme, äfven fråni säga sig ansvaret, och ett ej ringa ansvar, för RÅ hvad som skett och sker? Har hon vårdat tryckfrihetens ädla träd så som hennes pligt kräft? Vi betvifla, att man härtill vågar svara ett obe8 tingadt ja. Lika skadligt som det kan vara, att låta trädgårdsraästarens sax för hårdhänd handtera dess krona, lika så förderfligt är det, om parasitväxter få fritt innästla sig vid roten och stammen af trädet. Då vi uttalat vår åsigt om lagens otillräcklighet, förklara vi derjemte att vi tänka nog högt om pressen, att den bör kunna kraftigt lägga handen vid sin egon refor mation. Det duger ej att säga: hbier stehe Ich und kann nicht anders. Man kan dervidlag mycket, om man vill, och vi tro, att viljan å verkligen finnes, fastän den tillbakabålles af en viss förvirring i begreppet om sjelfständighet. Vi göra inga anspråk att uppträda såsom prieM gagna ordets fribet till att fritt uttala vårt ord. f Hvaruti bevisar presser, att den verkligen är 3 cjelfständig? Månne deruti, att den angriper 8 den eller de upphöjda i samhället och vid sina aniopp framkallar da-capo-rop från en mängd, som läser utan att granska hvad den läser? Eller deruti, att man, för att tillfredsställa nyhetsbegäret hos menniskan, äflas att gripa hvarje Dy id, som skimrar i liberala färger, och slungar den utan granskning som projektil 4 mot detbeståndande??) Eller deruti, att man fö förkättrar allt — som icke ölfverensstämmer 1) Må vara, såvida revideringen inskränker sig till ändring af stadgandena angäende juryns sammansättning. Det legda ansvaringsskapet kan icke genom någon lag förebyggas, så länge det fins me niskor som hafva panna Batt låta andra bära ansv vet för sina gerningar. 2) Vi skulle gerna vilja höra af författaren hvilka den nuvarande pressen blifvi framslungade mot det beståndande. Med undantag