Dagens Nyheter – 20 juni 1868, sida 2

Bref från Mariefred, till en vän i Stockholm. Du klagar öfver, att det är så länge sedan lu hörde något ifrån mig, och din klagan kan ust icke anses obefogad. Jag har gjort ett ippehåll, derför att jag varit stött på dig. Och hvarför? hör jag dig fråga. Jo, derföre, att du visat mina bref för hvem som helst. Harmen häröfver kan ej ens nedtystas af det för mig så smickrande förhållandet, att jag på alla håll skördat — icke beröm — det ordet vore här icke på sin plats — men dock bifall, nemligen ett bifallande hjertligt skratt åt ett och annat, som jag behagat yttra och som blifvit uppfattadt: här som ett slags qvickhet, der som elakbet, af den ena som bitande satir, af en annan som lekande fantasi — högst sällan för hvad det i sjelfva verket varit — en sanningsenlig framställning af härvarande förhållanden och här timade tilldragelser. Håll nu icke, du, din gamla trall och vidblif ditt påstående, att i Mariefred händer ingenting, såsom många med dig hafva för sed att tro. Lifvet går visserligen sin gång här vida stillare, än i de stora städernas mera strida strömfåra; men det jordiska, det med stoftet befryndade tar dock ut sin rätt äfven här, och det händer verkligen, anderstundom, någonting här också. Så har det nu händt, att en vådeld varit nära att förstöra en stor del af skogen här; och skogseld gör, som man vet, oftast en oberäknelig skada. En gumma, boende å ett torpistadens södra skog, den till egendomarne Carlsborg och Hedlanda gränsande, företog sig nemligen sistlidne lördag, den 14 dennes, att bränna torf, ett i sig sjelf ganska lofligt företag, endast man är rädd om elden. Detta var dock icke händelsen med gumman, som ej bättre vårdade sin torfeld, än att den började sprida sig utom de af henne utstakade gränserna och fattade i den af torkan lätt antändbara jorden rundt omkring, samt vidare i sjelfva skogen. Här blef, naturligtvis, en stor uppståndelse; folk uppbådades genast för att släcka, men detta var ingen lätt sak under den storm, som då rasade och som ännu fortfar att lugga de gamla trädens skyhöga kronor, så att märken deraf ligga kringströdda öfverallt, på alla vägar och stigar. Under storm och torka härjade det fruktansvärda elementet med ökad fart, och man bäfvade för Hedlandas närbelägna egor och visste ej när och hvar förödelsen skulle stanna. Ändtligen spriddes i går tisdag den glada underrättelsen, att all fara var förbi och ända till den sista gnistan släckt. Gifve Gud det förhölle sig lika lugnt i hvad som rörer fruktan för missväxt äfven detta år, som då skulle bli det tredje olyckliga för Sverges rike och hvilket man, beklagligen har all anledning frukta. Den långvariga torkan inger landtmannen ganska grundade farhågor och kommer ej Försynen oss snart till hjelp med ett uppfriskande och ymnigt regn, så ba vi mycken olycka att motse. Snart, snart måste det ske, om räddning ännu skall blifva möjlig. Någon skarpskyttekår synes numera icke till, hvarken på gator eller vägar; men musiken arbetar fliteliga och öfvar sig, under ledning af sin skicklige musikdirektör, n. b. en för tillfället armodad, som då och då gästar vår stad. — Sistl. söndag, då ångfartyget Fyris kl. 5 på eftm. härifrån afgick, medföljde vår skarpskyttemusik — huru långt, har man icke efterfrågat. Endast det var anmärkningsvärdt, att den samma afton, vid tiotiden, återkom åkande på löfklädda vagnar och långsamt körande under instrumenternas ljud. Afven dessa — den stora trumman aldramest — voro omvirade med löf och blommor och det hela gaf en lika angenäm, som sällsam anblick.