Dagens Nyheter – 20 juni 1868, sida 2

icke af begär att inandas den friska, doftande I skogsluften eller njuta af vattnets och skuggans svalka; han komij till Kleinigkeit blott för att fortsätta en öfversättning af Sophokles, som han börjat under sin skoltid. Denna öfversättning hade varit hans lefnads dröm. Den hade hindrat honom ifrån att förståndigt förvalta sin egendom, besöka sina vänner och gifta sig. Han försummade för dess skull äfven sina pligter såsom embetsman; han hade nemligen anförtrott större delen af de göromål, som ålågo honom sjelf, åt sin sekreterare, herr Worms. Leuthold fann honom i hans bibliotek, der han satt, omgifven af höga staplar utaf grekiska folianter, framför ett skrifbord, öfverhöljdt med manuskripter. Vid åsynen af grefven utropade han: — Nu har jag det! nu har jag det! — Hvad för slag? frågade Rafael. — Det der märkvärdiga uttrycket af Philoktetes i fyrahundratjuguförsta versen... Ni vet väl, det der ti dos palaios, hvarom jag talat med er? En enorm svårighet, min käre grefve, ehuru det blott är fråga om två ord. — De äro förmodligen nödvändiga, för att man skall förstå meningen af hela satsen? — Ånnej; man skulle kunna förbigå dem... Men jag har icke velat lemna svårigheten oöf vervunned. Pbhiloktetes säger: Nå, den gamle och tappre Nestor från Pylos, min vän, är han ännu till? eller också: Och den gamle och tappre Nestor från Pylos, min vän, lefver väl ännu? Se, mellan dessa båda tolkningar förefinnes en skillnad, och kommentatorernas åsigter ha sedan tre sekler tillbaka varit delade med afseende på detta ställe. Man får lof att veta om man skall sätta ett frågetecken efter ti I, såsom Brunck föreslår, eller först vid slutet af frasen. — Nåå? frågade Rafael. Nåväl, svarade den lärde embetsmannen,